När jag kom hem den kvällen, medan min fru la upp middag åt mig, tog jag hennes hand och sa: jag har något att säga... Hon satte sig ner och åt tyst... jag tittade på henne och såg smärtan i hennes ögon... Plötsligt, visste jag inte hur jag skulle öppnar min mun, men jag var tvunget att säga det jag tänkte: 'Jag vill skiljas'... hon verkade inte vara vara upprörd av mina ord och försiktigt frågade mig: Varför? Vi talade inte den natten, och hon grät... Jag visste att hon ville veta vad som hände med vårt äktenskap, men jag kunde inte svara ... Det som hände var att hon hade förlorat mitt hjärta på grund av en annan kvinna vid namn Juana. Jag älskade inte längre min fru... Jag tyckte bara synd om henne! Med en stor skuldkänsla skrev jag ett avtal om skilsmässa och i detta avtal stannade hon med huse,bilen och 30% av vår verksamhet. Hon tittade på avtalet och rev den i bitar! Hon tillbringade 10 år av sitt liv med mig och vi var som främlingar! Jag tyckte synd om henne för all den tid som hon förlorat, sin energi men det kunde inte ändras! Jag älskade Juana! Plötsligt började hon skrika och gråta, som för att avreagera... Tanken på skilsmässa var nu ännu mer klart för mig... Nästa dag kom jag hem och hittade henne skrivandes vid bordet... jag åt inte och gick o la mig, jag var väldigt trött på att ha tillbringat dagen med Joanna... När jag vaknade, skrev fortfarande min fru vid bordet...Jag brydde mig inte och jag fortsatte sova... På morgonen presenterade mig hon för sina villkor inför skilsmässa: hon ville inte ha något från mig, men hon behövde en månads uppsägningstid innan skilsmässan... hon Bad i skilsmässa att under en månad, skulle vi leva som om ingenting hade hänt och bete oss normalt... Hennes anledning var enkel: vår son hade flera examen denna månad och ville inte att han skulle tänka på våra trasiga äktenskap... Jag var överens, men hon hade en annan begäran: Hon bad mig att minnas när jag bar henne till rummet den dagen vi gift oss... Hon Bad mig att ,för den månaden, varje dag bära henne från rummet till husets entredörr! Jag trodde att hon häll på bli tokig... Men för att det skulle sluta i fred, accepterade jag. jag sa det till Juana vad min fru bett mig och Juana skrattade högt och sa att det var absurt denna begäran, som inte fråga vilka knep min fru kunde användas av, hon skulle ändå bli tvunget att acceptera skillmässan... Min fru och jag hade ingen fysisk kontakt från att jag uttryckte mina avsikter av skilsmässa, så när jag bar henne första dagen, till dörren, kände båda oss dåliga... Vår son gick tillbaka o applåderar oss och säger: pappa håller på bära min mamma i famnen! ... Hans ord svider mig mycket... Jag gick på 10 meter med min fru i mina armar. Hon slöt ögonen och sa med låg röst: Säg inte till vår son om skilsmässa, snälla... Jag nickade med huvudet, lite skakad, och satte ner henne när jag kom till dörren... Hon gick för att vänta sitt transport för att gå till jobbet. Jag körde själv till jobbet.... Den andra dagen,var båda mer avslappnad, hon lutade sig mot mitt bröst och jag kunde känna dess doft av hennes blus... jag märkte att det var en tid sedan som jag inte sett henne noga. Jag märkte att det hon inte längre var så ung, hon hade några rynkor, några grå hår...! Skadorna på vårt äktenskap var anmärkningsvärt! för ett ögonblick tänkte jag och undrade: vad var det jag hade gjort? Den fjärde dagen, jag bar henne, kände jag att vår intimitet mellan oss håll på att komma tillbaka... Detta var den kvinna som gav mig 10 år av hennes liv, hennes ungdom... I femte och sjätte dagen, fortsatte att öka våra känslor...Jag sa ingenting till Juana i frågan. Varje dag var det lättare bära min fru och månadens slut närmade sig... Jag trodde att jag hade vant mig att bära henne och att var kanske därför gjordes allt mindre märkbar att bära sin kroppsvikt... en morgon när hon, efter att ha testat många klänningar sa hon: mina klänningar är för stora! och det var då jag visste hon var mycket tunn! Och det var faktiskt anledningen varför jag inte kännt sin vikt när jag burit henne... Snart kom jag på att hon hade begravt mycket smärta och bitterhet... Utan att inse det, rörde jag vid hennes hår... Vår son kom in i rummet och sa: pappa, det är dags att du bär mamma till dörren... För min son, Att se sin far, dag efter dag, BÄRA sin mor till dörren, hade blivit en viktig del av sitt liv... Min fru kramade honom, jag vände mitt ansikte ... Jag kände en stor rädsla att det skulle ändra mitt sätt att tänka om skilsmässa... när jag bar min fru i mina armar upp till dörren, kändes som den första dagen, dagen för vårt bröllop... Hon smekte min hals försiktigt och naturligt... Jag kramade henne starkt, som vår bröllopsnatt... Jag kramade henne och rörde mig inte, men hon kände det så tunt och smal att det gav mig sorg... Den sista dagen omfamnade jag henne och ville inte flytta... Jag sa: Jag insåg inte att vi hade kvar känslor för varandra,... Min son skulle till skolan och jag körde till kontoret... Jag gick ut av bilen, utan att stänga dörren, gick upp för trappan, Juana öppnade dörren och sade till henne: Jag är ledsen, jag är ledsen, jag vill inte skilja mig från min hustru...Joana tittade på mig, frågade mig om jag hade feber? Och jag sade: min fru och jag vi älskar varandra,... Det var bara att vi gick in i rutin och vi var uttråkad... Hittills värderar vi inte detaljerna i våra liv, men sedan jag började bära henne kom det igen, varje dag, rummet till dörren, jag inser att ska jag göra det förresten av våra liv... Till döden! Juana började gråta, gav mig en smäll i ansiktet, och stängde dörren... Jag gick ner för trappan, jag åkte i bilen, kom till floristbutik och köpte blommor till min fru... den unga kvinnan i floristbutiken frågade mig: vad vill du att jag skriver på kortet, herr.? 'Jag kommer att bära dig varje morgon, tills döden skiljer oss !', sa jag... Jag kom till mitt hus, med blommor i händerna och ett leende bara för henne... Jag sprang och jag gick upp för trappan, jag gick in i rummet...Och där hittade jag min fru, död! Min fru kämpade med den fruktansvärda sjukdomen cancer och jag var så upptagen med Joanna, att jag visste inte det... Min fru visste att hon var döende och begärde därför en månad innan skilsmässan, för att vår son inte skulle ha ett dåligt minne av en skilsmässa... för att han inte skulle ha en negativ reaktion! att, åtminstone till min son, kommer att vara i hans ögonen och sina minnen, att hans far var en underbar man, en man som älskade sin hustrun! Dessa små detaljer är det som är viktigt i livet, i en relation... Inte huset, bilen, pengar på banken... Detta verkar endast skapa en miljö som du tror kan leda dig till lycka, men i verkligheten: är det inte så! försök alltid hålla ditt äktenskap,din relation lycklig... Kom alltid ihåg den första dagen av dess historia... Ingen riktigt vet eller uppskattar det vi har tills vi förlora det!